Mitt eget fel? Om skuldkänslor och skuldbeläggande i brottsmål

Blir våldtagna kvinnor mer skuldbelagda av rättsväsendet än misshandlade män? Och finns det någon koppling mellan professionellas agerande och brottsutsattas skuldkänslor? Docent Maritha Jacobsson är på jakt efter svaren.

”Om jag inte hade …”

Den tanken är vanlig hos personer som blivit utsatta för brott. Många lägger skulden för det som hänt på sig själva. Samtidigt hävdas det ofta i den offentliga debatten att rättsväsendet skuldbelägger kvinnor som utsatts för sexualbrott. Men är det så? Och hänger den brottsdrabbades skuldkänslor i så fall ihop med hur professionella inom rättsväsendet beter sig? Spelar det någon roll vilken typ av brott du drabbats av?

De här frågorna undersöks i ett forskningsprojekt vid Uppsala universitet som leds av Maritha Jacobsson, docent och universitetslektor i socialt arbete. Studien ska jämföra skuldkänslor hos, och skuldbeläggning av, brottsdrabbade i mål om våldtäkt, misshandel och bedrägerier.

– Det handlar om förtroendet för rättssystemet. Om våldtäktsutsatta blir mer skuldbelagda behöver alla berörda informeras så att systemet kan förbättras, säger Maritha Jacobsson.

Lika intressant är det om studien visar att kvinnor i våldtäktsmål inte blir mer skuldbelagda än andra, menar hon.

– Det kan också vara ett problem med debatten i dag, att allt är så hemskt och då törs ingen anmäla. Sedan ska man vara medveten om att den målsägande alltid blir ifrågasatt, särskilt om det finns lite vittnesbevisning. Det är för att ingen oskyldig ska dömas.

Projektet är sprunget ur en tidigare studie. Runt år 2010 rapporterade medierna mycket om att kvinnor misskrediterades i våldtäktsmål. Rättsväsendet, sades det, var präglat av myter som att kvinnor bara rapporterar våldtäkt för att de ångrar att de haft samlag eller att de får skylla sig själva eftersom de varit för berusade eller haft för kort kjol.

Maritha Jacobsson och hennes kollega Stefan Sjöström, professor i socialt arbete, funderade på om det verkligen var så. Forskning visade att kvinnor diskrimineras i rättsprocesser om våldtäkt. Det handlade om brister i polisens utredningsarbete, bemötande, domstolsprocesser som innehöll orättfärdiga påfrestningar för brottsoffren och att andelen fällande domar var låg. Men en brist i forskningsfältet var, enligt Maritha Jacobsson, att våldtäktsdomarna sällan sattes i relation till rättsprocesser i andra mål.

En sällsynt studie från Australien jämförde till exempel trovärdighetsbedömningar i våldtäktsmål och misshandelsmål, och fann att skillnaderna var små. Maritha Jacobsson och Stefan Sjöström samlade 30 svenska våldtäktsdomar och 30 misshandelsdomar där ord stod mot ord.

– Vi kunde inte heller se att kvinnors trovärdighet ifrågasattes speciellt mycket mer i våldtäktsdomar än män i misshandelsdomar, skillnaderna var små.

Men vad händer innan domen skrivs? Den frågan ledde fram till det aktuella projektet. Just nu håller forskarna på att samla in material. Tanken är att studera tio mål av varje brottstyp, våldtäkt, misshandel och bedrägeri, varav fem friande och fem fällande. Forskarna ska intervjua målsäganden om rättsprocessen, alltifrån hur de upplevt mötet med polisen till hur den sociala omgivningen reagerat. De ska också titta på förhören med både mål sägande och gärningsperson. På så sätt kan den utsattas känsla av att bli skuldbelagd jämföras med vad som faktiskt sägs i förhören. I ett fall i varje kategori ska forskarna också intervjua domare, målsägandebiträden, åklagare och försvarsadvokat om hur de upplever skuldbeläggande och skuldupplevelse i målet. Projektet beräknas vara klart år 2021.

Att många brottsdrabbade lägger skulden på sig själva känner Magnus Lindgren igen. Han är general sekreterare för Stiftelsen Tryggare Sverige, som bland annat arbetar med att förbättra hjälpen till brottsdrabbade. Han är också doktor i psykologi, har tidigare forskat om brottsutsatta samt varit chef för brottsofferenheten vid polisen i Uppsala.

Det vanligaste, berättar Magnus Lindgren, är att personen kritiserar sitt eget beteende och tänker saker som: Varför tog jag den vägen? Varför låste jag inte polislåset? Varför drack jag så mycket? Varför hängde jag med den där killen hem? Det finns också de som drabbas av en individrelaterad skuld där händelsen blir en bekräftelse på känslan av att vara dålig: det är klart det här hemska hände, eftersom jag är som jag är.

– När vi drabbas av ett brott raseras vår illusion av att världen är god, trygg och förutsägbar. Vi inser att vi inte kan lita på människor i den utsträckning vi trodde, inte kan förutsäga vår närmaste framtid och inte är osårbara. Det ger en känsla av kaos, säger han.

Det finns två strategier för att återfå känslan av kontroll, och därigenom trygghet. Det ena är att skaffa sig så mycket information som möjligt om vad det var som hände och varför. Ett annat är att skuldbelägga sig själv.

– Om skulden finns hos den gärningsperson som utsatt mig för till exempel våldtäkt, misshandel eller bedrägeri, då måste jag leva kvar med känslan av att inte ha kontroll, eftersom ansvaret ligger utanför det jag själv kan påverka.

Det här gäller alla typer av brott. Men Magnus Lindgren förklarar att de som utsatts för sexualbrott generellt har starkare skuldkänslor än de som blivit misshandlade, vilka i sin tur uppvisar starkare reaktioner än de som drabbats av stöld och rån.

Det vi såg tydligast är att ju mer du tror på myter om våldtäkt, desto högre risk är det att du skuldbelägger den som utsatts.

Han berättar att även rättsväsendet och den sociala omgivningen tenderar att skuldbelägga den brottsdrabbade. Det beror dels på felaktiga föreställningar om hur personer som utsatts för brott ska reagera och dels att brott även hotar deras illusion om en god värld. Om det som hänt inte beror på den drabbade, då kan det hända mig, min partner eller mina barn.

– Även professionella går ibland i fällan att det är lättare att skuldbelägga den drabbade.

Enligt Magnus Lindgren har medvetenheten om skuldbeläggande ökat inom rättsväsendet. Det förs inte diskussioner om den målsägandes agerande och utseende på samma sätt som tidigare. Men om hen har skuldbelagt sig själv kommer det ofta upp i huvudförhandlingen.

– Försvarsadvokaten läser igenom de initiala förhören och anmälningsupptagningen och säger att ”ja, jag ser här att du i samband med första förhöret sade att det här berodde på dig, för att du hade sagt eller gjort något”, säger han.

Kerstin Adolfsson är doktor i psykologi och skrev sin avhandling om varför allmänheten skuldbelägger den som varit med om en våldtäkt. 3 800 personer fick svara på frågor utifrån en fiktiv våldtäktssituation. Frågorna handlade bland annat om våldtäkts myter, alltså föreställningar om vem som våldtar och blir våldtagen, hur en våldtäkt går till och hur den utsatta reagerar. Generellt la deltagarna skulden på den som utsatts för våldtäkt i låg grad, men över hälften gjorde det i någon utsträckning.

– Det är mycket. Det vi såg tydligast är att ju mer du tror på myter om våldtäkt, desto högre risk är det att du skuldbelägger den som utsatts. Det är positivt på ett sätt, eftersom vi kan påverka det med ökad kunskap, säger hon.

Kerstin Adolfsson har också frågat poliser, åklagare och sjukvårdspersonal om deras förutsättningar att ge ett gott bemötande. Många upplevde bristen på resurser som ett stort hinder.

– De har inte tid att förklara för den som kommer hur det går till och personen får ofta möta olika personer varje gång.

De professionella ville också ha mer kunskap om sexualbrott. Skillnaderna var stora, 80 procent av åklagarna hade genomgått någon form av vidareutbildning om sexualbrott jämfört med omkring 10 procent av de polisanställda.

– Det är viktigt att göra det så lätt som möjligt för personer att orka anmäla och fortsätta vara kvar i processen. Om du inte känner att du blir lyssnad på eller tagen på allvar är det klart att du droppar av under processens gång.

Kerstin Adolfsson hoppas att studien ska leda till bättre utbildning för dem som möter våldtäktsutsatta i sitt arbete.

Text: Jennie Aquilonius